Jenny Wilsons revolution

Det var i mitten av oktober 2013, och jag fick ett sms. Meddelandet var så uppspelt att det var svårt att tyda, men det jag förstod var att det var väldigt viktigt att jag såg en video på Youtube. Jag tryckte på play och träffades med en smäll. Rakt i hjärtat. I videon till låten “The future”, från den nya skivan Demand the Impossible!, varvar Jenny Wilson bilder från djurindustin, produktion av kött på löpande band, med klipp på människorna som blint köper produkterna. Tio grisar på slaktkroken, tio korvar smack in i munnen under en korvätartävling. Ett dussin flådda hönor och berg efter berg av oändligt skräp på världens soptippar. Men om bilderna är nedslående så är budskapet i Jenny Wilsons stämma desto mer hoppingivande. I “The future” berättar hon om att en förändring är på väg, det finns en bättre framtid om vi vill ha den. Jenny Wilson är redo för en revolution.

– Till The future visste jag att det måste finnas en framåtrörelse i videon. Låten i sig har den energin, gasen i botten. Den är väldigt osofistikerad, den bara kör på.

Jag träffar Jenny Wilson på ett café uppe bland taken med utsikt över Hötorget i Stockholm. Det har gått exakt en månad sedan “The future” hade premiär på youtube. Vi lever i en tid av starka ställningstaganden och debatt, främst på nätet, men ändå är det inte ofta en svensk artist så tydligt låter ett budskap ta så mycket plats som Jenny Wilson gjort i Demand the Impossible. I pressreleasen till skivan skriver hon: “Vad annars kan man göra när man är en med
borgare i ett samhälle som är galet? Gå ut och kräv det omöjliga!”

Vid sidan av klipp från djurindustrin och scener av konsumtionshets, ser vi i videon till
“The future” Jenny Wilson och hennes gäng av otroligt coola följeslagare som håller upp plakat om sin tro på framtiden. De projicerar med hjälp av projektorer upp sin verklighet på husen runt omkring. Låten grundar sig i en vägran att sluta tro på ljuset, en vägran att sluta röra sig mot det.

Demand the impossible, att kräva det omöjliga, kommer från budskap som Jenny Wilson hittat bland slagord hos studentupproren i Paris 1968. Det är Jenny Wilsons fjärde soloalbum, ett album som handlar om förhållandet mellan människan och samhället. Ut genom högtalarna eller hörlurarna framstår hela skivan som ett uppror. Det känns som att varenda låt tar tag i nacken och lyfter upp dig, gör dig längre och tar dig högre. Jenny Wilson sjunger om revolutionen, hon påminner oss om vårt själsliga sinne och varje människas inre viljekraft. Som att hon förväntar sig att vi ska säga ifrån, att vi också har fått nog.

Jag frågar om hennes storasyster blev arkeolog.
– Hon jobbar på Historiska museet. Känner du henne?

Nej det gör jag inte. Men jag läste någon- stans att du också ville bli arkeolog när du var liten, för att din syster sa att hon skulle bli det.
– Just det.

Men du jämförde arkeologi med
att skriva en låt.
– Ja. Det är också en utgrävning. Du måste först hitta platsen hos dig där du ska gräva. Och gräva och gräva, leta och leta efter någonting. Utan att du vet vad du är ute efter. Till sist hittar du det första myntet. Då ska du putsa upp det, försöka få det att bli någonting. Först i efterhand förstår man dess samband med resten.

Om videon till The future berättar Jenny Wilson att när idén väl kom kändes det självklart.

Djurfrågor och vegoidéer är ett nytt engagemang för Jenny Wilson. Hon berättar att hon slutade att äta kött för mindre än ett år sedan. Fram till dess hade hon ätit kött bara på slentrian, ur hennes synvinkel var det inget som hon, eller någon annan i vår del av världen, gör av fri vilja. Det är snarare något som sker per automatik.
– Jag har aldrig varit en stor köttätare, men det är mycket man gör på slentrian. Nu har det funnits i bakhuvudet under ett antal år. Jag har känt att det är fel och jag var vegetarian under mina tonår såklart, fram till 25-årsåldern kanske. Sen började jag slentrianäta kött. Jag vet inte ens varför. Det har jag känt mig missnöjd med. Det har inte känts särskilt bra någonsin. Men det blev lite så, med två barn och så, att det tog tid att fatta det där beslutet som tyvärr krävs, att sluta med kött.

Det har knappt gått ett år sedan Jenny Wilson besegrade sin cancer för andra gången. Sjukdomen återvände precis när arbetet med Demand the Impossible! inleddes, men hon slutade inte helt utan fortsatte jobba med skivan även under sjukdomen. När hon väl var friskförklarad fylldes hon av en enorm energi och skapar- glöd. Samtidigt gav Jenny Wilson upp köttätandet för gott.

– Jag hade väldigt mycket tid att verkligen känna saker. Det var som ett upp- vaknande, där jag såg att det här med kött var jag väldigt less på. Det vill jag inte vara med på längre, och det blev en omöjlighet för mig att köpa kött. Jag kommer aldrig mer göra det. Det har legat i mig länge.

Jenny Wilsons nya album handlar om uppror. Både i samhället och i ditt eget samhälle, din kropp. Hon berättar att genom att komma med eller utgå från ett personligt uppror, kan du tala brett för alla och ringa in hela samhället.

– Jag måste placera mina egna inre känslor på nya marker. Grundtemat för allt jag någonsin gjort är frågeställningar kring vad frihet är. Och kampen för att vara en fri människa. Första skivan Love and Youthut gick från ungdomsperspektivet. Andra skivan Hardships! ur moderskapet, hur man dealar med frihet som mamma. Och nu är det kring kroppen och samhället, och hur de speglar varandra. Fighterna som pågår.

Jenny Wilson tar låten The future som ett exempel. Den handlar om ilska, om att kräva förändring, men hon skrev den ur sitt egna, privata perspektiv.
– Det finns en väldig ilska i The future men samtidigt ett ljus där borta. Vi måste krama ur det lilla ljuset och den energi som finns. Jag nöjer mig inte med att stanna här, utan varje människa har ett uppdrag, ett mission. Det finns en kampanda i den låten. Men när jag skrev den kände jag inte att det var det den handlade om, då handlade den snarare om mig, privat. Det är det
som är intressant: när jag skriver måste jag utgå från mig själv, jag måste använda mig själv i mitt material. Men sen vill jag twista det så attdu kan sätta det i en uni- versell kontext. Då blir det intressant. Jag vill inte att det ska vara privata dagboks- ilskerier. Du ska kunna trycka texten och sätta den i en dagstidning.

I arbetet med The future-videon, tänkte ni då att budskapet skulle slå hårt mot betraktaren?
– Hm. Nej jag tänkte inte mycket på betraktaren när vi gjorde videon. Utan mer vad jag själv vill säga.

Använder du en kritik mot köttindus- trin som symbol för en större kritik? En mer allmän kritik?
– Ja. Hur vi lever. Vi ser människorna själva som boskap, som fångade i helt idiotiska föreställningar om hur vi ska leva. Och det blir väldigt skönt att känna den kritiken. Jag vill inte äta kött, jag vill inte gå i gallerior, jag vill inte köpa massa dyra kläder.

När jag var på din releasefest läste du en dikt av poeten Nikki Giovanni, som jag inte minns vad det hette…
– Writing Lessons.

Just det. Varför ville du läsa upp den?
– Det var en ingivelse. Jag har läst henne och blivit inspirerad när jag jobbat med skivan. Men just den dikten hade jag aldrig läst. När jag hittade den förstod jag att den skulle passa. För mig handlar den om känslan av att jag vill leva. Jag vill leva. Det finns så mycket jag vill prova. Nyfikenheten. Det är något jag känner att jag har. Jag är väldigt nyfiken. Jag vill vända och vrida och hitta nytt. Träffa nya människor och prova nya smaker. Jag känner att jag efter allt som jag har gått igenom har blivit en lite mer flexibel människa.

– Du väljer inte helt och hållet allt i ditt liv. Men du är verkligen med och påverkar det. Jag vill göra det bästa av den lera jag har fått. Knåda den till någonting bra.

Hur har Nikki Giovanni påverkat skivan?
– Giovanni har en väldig kaxighet. Hon har ett rakt språk, och det är lätt att se att hon är förbannad. Det gillade jag. Jag behövde den känslan. Beatnikposei och rapgruppen Wu-Tang Clan har också
inspirerat skivan. Albumet är fyllt med utrop och olika ihopmashade iakttagelser. På Demand the Impossible! står Jenny Wilson framför oss med ett artilleri av saker hon vill ha sagt. Ett är att kvinnor ska ta över. Jenny Wilson sjunger i ‘University of my Soul’: “Libraries are shutting down\ Schools are burning down\Our leaders must fall down and let the women wear the crown\ Let them take over\From the underground\To the streets, to the churches\From the cities to the deserts\To the parliaments.”

Skulle världen se annorlunda ut om den leddes av kvinnor?
– Ja, gud ja. Garanterat skulle det vara en extremt annorlunda plats. Jag känner inga män som är lika flexibla i intellektet, i sinnet, i själen. När jag säger flexibel menar jag inget negativt utan snarare mångsidig och öppen . Det handlar inte om att vara kuvad, utan att kunna sträcka sig och vara vig.

– Min son har faktiskt pratat med mig om det här. Det var i början av sommaren som jag satt med Henry, som nu är tolv år, i köket. Och han frågade: “Vad heter det nu igen när man vill att kvinnor ska bestämma?” “Menar du feminist?” säger jag. “Nej, jag menar inte feminist. Då vill man ju att det ska vara jämställt? Jag menar att det skulle vara så mycket bättre om kvinnor bestämde. För kvinnor är så mycket roligare, och så mycket mer intelligenta”, sa han. Det slog mig att jag har faktiskt inte pratat med honom så mycket om sådana här saker. Så klart att han känner min anda hemma, men jag har inte suttit och läxat upp eller hållit föredrag för mina barn. Så det där kom från honom. Jag fick nog en tår i ögat. Jag blev så stolt, faktiskt.

I Danmark finns väldigt många av Jenny Wilsons fans. Det är ett land hon alltid varit väldigt stor i. Så stor att en konservativ krönikör, Hans Hauge, i Danmarks näst största dagstidning Berlingske kan skriva en upprörd text på ledarplats med rubriken kort och gott: “Jenny Wilson”. Och han hävdar att Jenny Wilson använder sin ilska som ett sätt att tjäna pengar.
– Jag tyckte det var väldigt, vad ska jag säga, “intressant”. Jag skulle gärna skriva en motkommentar på det. För det är ju tvärtom. För det första: det här med att tjäna pengar, det är ju bara ett skämt, men det skiter jag i att ens kommentera. Men det han inte ser är att det bästa du kan göra som konstnär är att använda ditt uttryck till att säga viktiga saker. En politiker har alltid en baktanke med sina åsikter. En konstnär däremot, har en frizon.

– Tar man bort konsten ur samhället dör mänskligheten. Det är som att kapa bort människans drömmar. Får du inte drömma om natten blir du galen. Det är till och med vetenskapligt bevisat. Jag liknar drömmar med konst och med frihet. Det är klart att det finns alltid baktankar här och där men någonstans måste man stå rakryggad och säga: det här är viktigt. Det är viktigt för mig och det är viktigt för andra.

Kravlös vegomat åt alla!

Målet med VEGO är att göra det så himla enkelt för just dig att äta vego. För vegomat är inte krångligt, det är gjort i ett kick och smakar fantastiskt.

Följ oss

• 
• 
• 
• 

Publicerad: 27 januari, 2014

Uppdaterad: 27 november, 2024

Dela

Facebook

X

LinkedIn

Kopiera länk

Skriv ut