Rasism i Sverige
10 oktober, 2025
Klart att det finns rasism i Sverige. Men om man är vit svensk och inte reflekterar över sin hudfärg så märker man det inte.
— Som svart är man utsatt, så är det bara, säger Marie Cham, ordförande i Afrosvenskarnas riksorganisation.
Afrosvenskarnas riksorganisation
Organisationen är en röst i samhället och arbetar med antirasism för ett mer jämlikt samhälle.
Läs mer på afrosvenskarna.se.
MARIE CHAM HAR UPPLEVT rasism så länge hon kan minnas. För henne har det blivit ett all- mäntillstånd och något hon alltid bär med sig i bakhuvudet.
— Jag måste tänka på min hudfärg från det att jag stiger upp och ska välja frisyr och klädsel. Jag måste tänka på vad jag stoppar i matlådan för att slippa kommentarer från arbetskamraterna. Jag måste tänka på det när jag går till Ica. När jag tränar, när jag har möte med banken och när jag söker jobb, konstaterar Marie Cham.
Hon är ordförande för Afrosvenskarnas riksorganisation, som funnits i Sverige sedan 1990.
Syftet med organisationen är att vara en röst i samhället och arbeta med antirasism för ett mer jämlikt samhälle. I det arbetet belyser organisationen afrosvenskars och muslimers situation i samhället och verkar för inkludering. Organisationen arbetar för att motverka och synliggöra rasismen genom att sätta svartas frågor på agendan. De anordnar debatter, arrangerar seminarier och opinionsbildar.
— Här i Sverige har man en märklig självbild av att vara ett mångkulturellt land där hudfärg inte spelar någon roll. Vi tror att vi är färgblinda och att vi har ett jämlikt samhälle. Men så är det inte, vi agerar på färg, säger Marie Cham.
Hon kan ge otaliga exempel på hur man som svart dagligen får uppleva rasism, både vardagsrasism och strukturell rasism.
— Det verkar vara fritt fram att fråga en svart person om till exempel vilket land han eller hon kommer ifrån, som en slags isbrytare. Utan att ifrågasätta varför vi ställer den frågan. Samtidigt låtsas vi alltså att vi är färg- blinda och inte bryr oss om någon är vit eller svart.
Och det är just den här uppfattningen om att ”hudfärg inte spelar någon roll” som Afrosvenskarnas riksförbund vill komma åt, eftersom det är först när man erkänner att ett problem existerar som det går att göra något åt det. I själva verket, menar Marie, genomsyras hela det svenska samhället av strukturell rasism. Enligt henne blir rasismen en ickefråga för många vita. Den som är vit
har privilegiet att slippa reflektera över vardagsrasismen eller den strukturella rasism som genomsyrar vårt samhälle. Vita svenskar har större svängrum och slipper därmed också förhålla sig till de många signaler på rasism som afrosvenskar utsätts för.
— Som vit har man svårt att relatera till svartas utsatthet i samhället. I Sverige har vi indoktrinerats till att inte se ojämlikheten, samtidigt som vi har indoktrinerats till att undermedvetet förutsätta att svarta inte har samma kompetens som vita. Svartas utsatthet grundar sig i sociala kategorier som kopplar till det historiska arvet av hur vi ser på svarta människor.
”Som det är nu så vet vi inte om vi har jämlika löner kopplat till hudfärg, som lyder under diskrimineringsgrunden etnicitet”
MARIE CHAM KONSTATERAR att Sverige är ett av Europas mest segregerade länder och påpekar att det finns många vita svenskar som inte har någon relation till svarta, och tvärtom.
— Det är viktigt att inte bara peka på att svarta ska integreras i samhället. Vita behöver också lära sig att inkludera. Svarta och vita svenskar lever i olika verkligheter i dag, säger hon.
Så vad kan man som vit göra?
— Som vit kan du använda din makt till att vara lyhörd och involvera. Många gånger låter man inte de grupper som berörs vara med när beslut ska fattas och projekt ska genomföras. Vi är nästan aldrig med i sådana processer. Rasismen mot Sveriges svarta befolkning är ett system som upprätthålls och som vit har man makt och därför ett stort ansvar att förändra.
Kan kvotering vara rätt väg att gå?
— Ja. I många organisationer är arbetet mot diskriminering och rasism mest en värdering och man arbetar inte aktivt med frågan på samma sätt som med andra diskrimineringsgrunder. Många skulle komma långt genom att arbeta i enlighet med diskrimineringslagstiftningens aktiva åtgärder. Marie Cham förklarar att Sverige ligger långt efter andra länder i världen på det här området. I till exempel England, som många gånger har anklagats för att vara ett rasistiskt land, finns rasism och hudfärg trots allt på agendan. Ett steg för att nå ett mer jämlikt samhälle är enligt Marie att införa verktyg som visar vilken hudfärg en människa har.
I England får man till exempel ofta ange hudfärg i olika enkäter.
— Som det är nu så vet vi inte om vi har jämlika löner kopplat till hudfärg, som lyder under diskrimineringsgrunden etnicitet. Genomförs inte kartläggningar kopplat till löner och andra faktorer så blir det svårt, om inte omöjligt, att åtgärda problemet. Det är något som diskrimineringslagstiftningen också kräver. Som organisation anser vi definitivt att möjligheten att kryssa i utifrån hudfärg ska införas oftare.
FRAMFÖR ALLT MENAR Marie Cham och Afrosvenskarnas riksorganisation att vi måste börja ha samtal om hudfärg och rasism i Sverige, sluta låtsas som om det inte existerar. Samhället vi lever i har ett skevt förhållnings- sätt när det kommer till hudfärg och det skiljer sig från hur vi förhåller oss till andra diskrimineringsgrunder.
Men finns det inte risker med den här typen av kartläggning?
— Det finns missuppfattningar om denna typ av kartläggning. Vi förespråkar inte registrering, utan den här typen av kartläggning genomförs frivilligt, anonymt och baserat på självidentifikation. Den här metoden förespråkas också av andra organisationer så som CERD, Amnesty Sverige, RFSL och så vidare. Först då kan vi se om det finns ojämlikhet eller inte. Det vill säga ojämlikhet när det gäller liv, hälsa, arbete och boende, säger Marie Cham.
