Therése Lindgren: Kan djurens känslor vara vägen till ett veganskt samhälle?
30 november, 2023
Krönika: Therése Lindgren
I våras basunerade jag ut att alla borde bli veganer. Jag vet, majoriteten skulle säga att det inte är en realistisk dröm. Kanske till och med en gnutta naiv. Men till dem vill jag berätta att det just nu finns ett snabbt växande forskningsfält som jag tror kan leda oss en bra bit på vägen: studiet av djurs känslor. Vi har nog alla någon gång funderat på vad som händer inuti ett djur. Vad tänker min hund på? Vad gör katten på natten egentligen? Hur känns det att vara en inburad apa eller en gris i köttindustrin? Forskningen är enig och kulturdebatten i gång. Djuren har ett rikt och komplicerat känsloliv, precis som vi människor.
För mig är det inte en främmande idé att djur skulle ha känslor. Jag ser det när mina kaniner gör glädjeskutt när jag släpper ut dem på gräsmattan, eller när min hund blir nervös och ängslig när jag packar min resväska. Som den djurälskande Youtube-nörd jag är, är min filterbubbla dessutom fylld av klipp som visar att djuren är lika oss människor. Det kan vara en korp som lägger stenar i ett glas med vatten för att vattennivån ska höjas så att den kan få tag i matbiten på vattenytan. Eller krabbor som väljer att tolerera elektriska chockar i syfte att stanna i sitt gömställe när de känner doften av rovdjur som lurar. Eller en elefant som står på stället där kompisen nyligen har dött i flera dagar. Inom det som kallas kognitiv etologi finns idag studier som visar att djur kan känna spänning, livsglädje, lojalitet, altruism, stress, smärta, ångest, rädsla och till och med kärlek.
Skeptikerna brukar vara snabba med att ifrågasätta att så små hjärnor kan vara så strategiskt och emotionellt intelligenta. Det var en fundering jag själv hade tills jag läste en artikel där den svenske forskaren Mathias Osvath förklarar att det inte handlar om storlek utan om antalet nervceller. En korp har till exempel dubbelt så tätt med nervceller i hjärnan jämfört med en apa och är därför exceptionellt smart. När det gäller att planera för framtiden överträffar korparna till och med, hör och häpna, oss människor ibland. Egentligen är det kanske inte konstigt alls. Snarare kanske problemet är att vi människor har svårt att förstå att det finns en storhet i något annat än oss själva. Osvath menar ”att bara titta på människans kognition är som att läsa en enda mening i en bok och tro att man förstår vad hela boken handlar om”.
Samtidigt är det inte helt givet HUR vi ska tolka djurs känslor. En frågeställning som dyker upp i kulturdebatten när jag läser på om djurens kognition är om vi kan vara säkra på att vi förstår vad djur känner över huvud taget. Hundar kan ju plocka upp dofter vi inte kan känna, fåglar kan se färger vi inte kan. När elefanten vägrar lämna sin döde kompis sida kanske det inte alls är sorgearbete det rör sig om. Är det så att djur kanske kan känna saker vi inte kan? Det borde ju i all sin rimlighet vara möjligt och den tanken är för mig totalt svindlande och hoppingivande. För det betyder att vi har så mycket att utforska och lära.
Med risk för att låta som Mufasa så är vi människor vare sig vi vill eller inte en del av något större. Kalla det livets stora cirkel eller vad du vill. Hittills har den moderna människan varit dålig på att se bortom sin egen art, men nu när forskningen gör enorma framsteg är det hög tid för gemene människa och makthavare att lyfta blicken. Vi måste lära oss att värdera djurens känslor och inkorporera kunskapen i vårt samhällssystem. Om en sådan värld leder till att alla blir veganer låter jag vara osagt. Men om du frågar mig är det det starkaste argumentet som finns.
