Artikel
Han sålde allt och blev lycklig
En slaktad get och en hjärtesorg fick programledaren och poddaren Gurgin att göra en helomvändning. Uppväxt i en köttig kurdisk-armenisk familj med en strålande framtid som medelklassig hipster i mediebranschen blev han vegan och sålde allt han ägde.
Gurgin Bakircioglu
Ålder: 37 år.
Familj: Flickvän och hittehundarna Ronja och Bror, båda två veganer, samt en katt som inte är vegan.
Bor: I vegankollektiv och i en van.
Gör: Poddskapare och föredragshållare. Gurgin står även bakom Hundpodden Vår bästa vän.
Fram tills igår stod hans minimala van parkerad utmed vattnet på Söder i Stockholm. Det är här Gurgin Bakircioglu och hans två hundar, de adopterade hittehundarna Ronja och Bror, bor under sommarhalvåret. Men nu har hösten kommit till Stockholm och sent igår kväll satte Gurgin sig bakom ratten och styrde vanen mot Östberga och det veganska kollektiv där han och flickvännen bor periodvis under vintern. Det är en ordentlig resa han har gjort, Gurgin.
— Jag föddes in i en rejält köttig kurdisk-armenisk familj i Gottsunda utanför Uppsala där pappa drev en kebabrestaurang och mamma serverade kycklinghjärtan till frukost, säger Gurgin, samtidigt som han kokar kaffe i vanens kök.
Han har precis haft en rundvisning i det hem där han tillbringar så många månader om året som det bara är möjligt. Det går fort: Ett förarsäte och ett passagerarsäte. I vanens bakre regioner ett pyttekök bestående av ett litet primuskök, ett snillrikt hyllsystem där burkar fyllda av bönor, linser, nötter och gryner sitter fastskruvade direkt i hyllorna och där konserver och torrvaror står travade i backar. Två hopfällbara stolar och ett campingbord står uppfällda precis utanför dörren.
Och så sängen. Den platsbyggda med förvaring under och hyllor utmed sidorna fyllda av böcker och annat som utgör ett hem. Mysiga ljusslingor utmed väggarna och några vattendunkar.
— Nästan allt här inne är gjort av spillmaterial och bortkastade prylar, säger Gurgin, och häller upp kaffet i tre muggar.
Hunden Bror har somnat i framsätet. Ronja håller vaksamt koll på allt hennes husse gör, tydlig med att hon inte tänker slå sig till ro förrän han gör det, uppkrupen i sängen.
FRAM TILLS FÖR fem år sedan levde han ett liv som, åtminstone utåt sett, var lite av en framgångssaga. Gurgin hade en lyckad karriär som poddare och programledare i radio och tv. Levde medelklassliv i en lägenhet söder om Söder tillsammans med sin dåvarande flickvän med allt vad det innebär av materiella ting.
— Men när jag blev dumpad hamnade jag i en livskris. I samma veva avlivades min första hund. Jag, som har ett enormt invandrarkomplex, bet ihop och kämpade på. Kände att jag nått långt, längre än vad jag någonsin vågat hoppas på, och visste att jag borde vara lycklig.
Problemet var att Gurgin kände sig allt annat än glad. Faktum var att han kände det som om han spelade huvudrollen i någon teaterpjäs.
— Så jag sålde allt jag ägde, köpte en van och åkte fyra varv runt Europa med Ronja som enda sällskap. Hon är nog Sveriges mest beresta hund, konstaterar Gurgin enkelt.
Han skrattar, klappar om Ronja som nu börjat snarka i höstsolen. Kanske kan man säga att Gurgins omvändning mot det liv han vill leva har skett i tre steg. Det första klivet mot ett liv han tror på skedde när han var 18.
— Redan när jag var liten kände jag att det liv vi levde var lite fel. Det kändes inte rätt att äta döda djur, men jag lyckades länge blunda för det, minns Gurgin.
En resa till släkten i Kurdistan fick honom att öppna ögonen. Gurgin var en av heders- gästerna, och på sedvanligt vis skulle en get slaktas för att fira besöket.
— Min kusin bad mig välja ut en get, och därefter fick jag hålla fast den medan han skar halsen av den. Det gjorde mig så jävla upprörd. Att jag var med och gjorde någon så illa… Efteråt kunde jag inte äta middagen jag serverades, säger Gurgin.
Den där resan blev början till en resa mot att äta växtbaserat. När han var 28 år gammal slutade han helt att äta kött. I stället blev han Stockholmsvegetarian, undvek kött men åt ost och andra mjölkprodukter, samtidigt som livet rullade på som det gör.
— Vad jag inte tänkte på var att det faktum att jag faktiskt åt ost och andra mjölkprodukter gjorde att jag trots allt stöttade samma industri som köttindustrin, säger Gurgin.
DET VAR FÖRST under resorna genom Europa, efter det att hans dåvarande flickvän dumpat honom, som den insikten slog rot inom honom.
— En kväll 2016 satt jag i Spanien och hade inget att göra. Jag bestämde mig för att se Cowspiracy, en film som jag fram till dess undvikit att se. Nu tvingade jag mig själv att se hela, berättar Gurgin.
Efteråt var han skakad. Han öppnade kylskåpet, plockade fram alla mejerivaror. Visslade in kvarterets gatuhundar och bjöd dem på ett skrovmål bestående av ostar, smör, yoghurt och mjölk.
— Sedan dess har jag varit vegan. Fram till dess hade jag inte kunnat identifiera mig med andra veganer. Jag tänkte att veganer var hipsters som bodde på Söder. Jag, som identifierade mig med andra invandrare, hade svårt att se mig själv som vegan.
Nu förstod han att det fanns en plats inom veganismen även för honom som invandrare. Att det inte spelade någon som helst roll vilket ursprung man har när det enda som spelar någon roll är det man gör i nuet och framtiden.
— Jag älskade, verkligen älskade ost. Men efter att ha sett Cowspiracy förstod jag vilket högt pris några får betala för den där osten. Priset består av krossade familjer där kalvar separeras från sina mammor. Jag insåg också att jag aldrig kommer att sakna ost på samma sätt som kalven saknar sin mamma, säger Gurgin.
När Gurgin kom hem till Sverige och berättade att han blivit vegan möttes han av starka reaktioner.
— Mina föräldrar kunde ta att jag levt i en öppen relation. De kunde också ta att jag bestämde mig för att sälja alla mina föremål och säga upp mig från en fast tjänst, även om det gjorde dem besvikna. Men nu, när jag sa att jag var vegan, då blev de besvikna på riktigt. Verkligen besvikna, säger Gurgin och skrattar lite åt minnet.
MEN GURGIN KOMMER från en familj där man bryr sig om varandra, och efter bara några dagar började hans föräldrar experimentera med olika veganska rätter. Idag är den där besvikelsen försvunnen.
— Det har snarare blivit något fint som tillför familjen något. Att få möta mina kurdiska rötter genom veganska maträtter är roligt, säger Gurgin.
Att han valt att fortsätta att vara vegan har inte enbart med djurens lidande att göra. Precis som för många andra som väljer att äta växtbaserat har det också att göra med den egna hälsan. Men framför allt handlar det om att hushålla med jordens resurser och att försöka leva så klimatsmart som möjligt.
Med den minimalistiska livsstil han lever har han fått ner sina omkostnader markant. Från att ha levt ett traditionellt medelklassliv där han varje månad gjorde av med 12 000— 15 000 kronor på mat, nöjen, kläder och
prylar, behöver han numera bara mellan 3 000 och 5 000 kronor.
— Jag vill äga och konsumera så lite som möjligt. Mycket av maten vi äter här hemma dumpstrar vi. Eftersom jag gör av med så lite pengar behöver jag numera inte jobba lika mycket, säger Gurgin, och säger i nästa andetag att han inte känner att han behövt uppoffra något alls. Tvärtom.
— Det har gett mig betydligt mer frihet än tidigare och betydligt mer liv. Numera känner jag att jag lever mitt eget liv 2.0. Jag lever fullt ut. Jag tycker att jag offrade betydligt mer förr än vad jag gör nu.
Gurgins filosofi om att inte äga något spiller också över på hans och flickvännens förhåll- ande. Eftersom både Gurgin och flickvännen skiljer på sex och kärlek lever de i ett fritt förhållande där de regelbundet träffar andra sexpartners.
Vad har dina livsval gjort med dig som person?
— Jag har blivit både obrydd och skitstark. Vi tittar alldeles för mycket på hur andra lever sina liv, och vi bryr oss alldeles för mycket om vad andra tänker om oss. Visst, vi lever i världens friaste land, men ändå känner vi oss ofria.
I framtiden hoppas Gurgin kunna inspirera fler människor att bli mer minimalistiska. Han drömmer om att skapa ett community av tinyhouses, där människor kan leva mer kollektivt.
Han tystnar en stund. Börjar prata om klimatkrisen. Konstaterar sedan att vi har massor att lära oss av den äldre generationen, men också av alla invandrare som finns omkring oss. Säger att det är en tyst grupp människor med massor av nyttiga erfaren- heter, som han hoppas kommer att göra sig mer hörda i framtiden.
— För även om det ser mörkt ut för klimatet, kan vi inte ge upp nu. Kanske är det nu tillfället har kommit där vi människor i stället kan gå ihop och skapa något stort och viktigt tillsammans.
