Jag känner mig ofta misstänkliggjord, ifrågasatt och nästan som en dålig förälder i andras ögon. Jag tror att i köttnormsverkligheten, den vi alla lever i, så har vi helt enkelt lärt oss att du inte kan leva utan kött. När det sen går upp för hen som frågar att vi inte heller dricker mjölk, äter ägg och allt det där andra så blir det nästan lite kortslutning i deras skallar, det syns liksom. ”Men vad ÄTER ni då?”, kommer det ofta då. ”Vad är det för diet du prackar på dina kids?” Suck! ”Det är du som prackar på dina kids döda stackars djur!” tänker jag då och knyter handen i fickan.

Fast sen blir jag snäll igen, för jag fattar ju att det är i största välmening. Vi har ju vuxit upp med ”mjölk ger starka ben”, ”det ska vara riktigt smör” och allt det där andra. En måltid var helt enkelt inte komplett utan kött, det var liksom inte ”riktig mat” som en kunde bli mätt på. ”Kött och potatis och sås” var som ett middagsmantra, det var mat, liksom. Som tur är förändras tiderna. Vi ifrågasätter gamla normer, paradigmer och föreställningar och märker att det finns nya sätt som funkar, som kanske till och med är bättre än de gamla: ”Jaha, det går att uppfostra utan aga, jaha, män kan också prata känslor, jaha, kvinnor kan vara chefer, jaha, homosexualitet är ingen sjukdom, jaha, det finns lika bra protein i växtriket…” Och när det kommer till det här köttfria livet så finns det dessutom forskning som backar upp det. Ibland skulle jag vilja ha en liten Power Point-presentation redo i fickan när frågorna kommer: Pernilla Bergs text om soja och hormoner, WHO:s veganrekommendationer, bilder på maratonlöpare och fitnessmodeller som äter veganskt, ett litet collage över ”kändisar” som gett upp både kött och mejerier att visa upp bara för att liksom understryka att ”vi är inte konstiga, kolla här, alla de här fräcka, lyckade förebilds-människorna är också vegosar”.

Men mest av allt vill jag säga till dem: ”Vilket barn vill äta djur? Det är snällt att vara vegan och det finns ingen mer barnvänlig kosthållning. Vi ser på gulliga djur i pekböckerna, men hur många föräldrar vill förklara hur den roliga lilla grisen hamnar på tallriken? Inte jag i alla fall. I min familj klappar vi djuren och äter annat. Det är ju NI som är skeva, som älskar er hund, men ljuger för kidsen vid matbordet och inte har fattat!” Jag kanske lät lite arg där på slutet, men jag är så trött på att det är vi som är ”konstiga” för att vi inte vill ha djur i maten. För att vi vill vara snälla och respektera alla som lever. Det går inte ihop.

Innan jag slutar får jag inte glömma den mest läskiga och brännande frågan av dem alla: ”Vad händer om Nikki-Lo och Kimmi-Kid kommer hem en dag när de är äldre och säger att de vill börja äta kött?” Där slår frågeställaren verkligen an en sträng i mitt vegohjärta. Scenariot har ju fladdrat förbi ofta och gett mig oro och nästan lite ångest, jag minns ju själv vikten av att passa in och vara ”normal” och ”som alla andra” i vissa åldrar. Men samtidigt, för mig skulle det vara lite som att ungen kom hem och sa: ”Mamma, jag skulle vilja döda mormor, lite.” Jag skulle känna att jag misslyckats med att förmedla den där viktiga empatin för andra varelser. Jag antar att vi får ta det när det kommer, men min förhoppning är att den stora vegotrenden vi ser just nu kommer att växa och sluta vara en ”trend”, så att när mina ungar blir äldre kommer det att vara kö även vid vegodisken i bamba, sorry, skolmatsalen. Göteborgare, ni vet…

Puss och kram till alla barn, föräldrar och andra vårdnadshavare där ute, köttisar och vegosar. Respektera varann och var inte rädda för att kasta bort gamla avdankade normer. // Kitty med familj.

Kitty Jutbring – programledare