
Potatisen – knölen som byggde vårt land
27 januari, 2014
Den är lätt att ta för given, men trots sitt anspråkslösa yttre är potatisen en av vår kontinents historiskt viktigaste grödor. VEGO gör upp med potatisens förflutna och letar efter orsaken bakom det potatisförakt som brett ut sig under det LCHF-frälsta 2010-talet.
Radioprogrammet Meny i P1 hade för några år sedan en enkät där folk fick frågan: vilken råvara tror du att en människa skulle överleva längst på om hon enbart fick äta den, och inget annat. Jag misstänker att ni kan gissa vad folk svarade. Fisk, ägg, rött kött. Men rätt svar, enligt Menys läkare, är potatis. Potatis innehåller en ovanligt komplett kombination av stärkelse, vitaminer och mineraler som du skulle klara dig på åtminstone någon månad.
Hur kunde Menys enkätdeltagare vara så radikalt fel ute? Något har hänt med tallriksmodellen de senaste åren, köttet breder ut sig och potatisen har gått från vardagshjälte till något många inte ens skulle ta i med tång.
Bevisen för potatisens överlägsenhet sticker ut i vår världsdels historia. Sedan 1500-talet har varje upptäcktsresande vetat att lasta sin oceanfarare med den jordiga knölen. Den håller skörbjuggen borta, den blir inte dålig och den mättar en hel besättning utan att ruinera dig.
Nu var det egentligen först på 1800-talet som vi svenskar på allvar tog den till våra hjärtan. Det var då grevinnan Eva Ekeblad uppfann potatisbrännvinet, vilket gav henne en plats som första kvinna i Svenska Akademien och gjorde att potatisen, i dubbel bemärkelse, slog rot över hela landet. Ökad alkoholism blev således det tunga priset vi fick betala för att potatisen skulle få spridning, men vi insåg snart att den gjorde lika stor nytta på tallriken som i glaset.
“Potatis gödde (och söp ner) våra förfäder. Potatisar byggde denna samhällskropp!”
Jag hittar följande drabbande beskrivning på svenska organisationen Potatisakademiens hemsida: “Bland de första som tog potatisen till sitt hjärta var naturligtvis de fattiga människorna som i potatisen såg möjligheter till ett visst mått av välstånd nämligen att känna sig mätta.”
Välståndet att känna sig mätt. För en samhällsklass som varken hade tillgång till ett fullt utrustat kök eller tid att lägga på matlagning blev potatisen en slags tidig snabbmat. “Potatis för en stor familj kunde kokas över öppen eld i en enda stor gryta. Detta gjorde att potatisen i kraft av enkelhet i användandet och högt energivärde blev en grundpelare i det svenska kosthållet”.
Jag blir berörd och vill omedelbart utnämna potatisen till nationalhjälte, potatis gödde (och söp ner) våra förfäder. Potatisar byggde denna samhällskropp!
En liknande ömhet inför potatis infann sig efter att jag sett en av förra årets mest hyllade filmer, regissören Béla Tarrs Turinhästen. Det är en otroligt stark skildring av en fattig familj som befinner sig i misärens nedåtgående spiral. I filmen har den kokta potatisen en närmast rituell ställning, både för den utarmade familjen och för oss i publiken. När dottern i familjen varje dag ställer fram middagen, en rykande het potatis, får vi ett par minuters andrum, ett par minuters värme, ett par minuters mättnad och så en kort- varig förhoppning om att allt kommer att ordna sig.
“Lunchrum 2010-tal: Hur harmlös den än må verka har den kokta potatisen blivit en vattendelare.”
Den potatisskräck som råder inom bland annat LCHF-rörelsen framstår i ljuset av Turinhästen och Potatisfrämjandets information som historielös. Att som de dietfrälsta reducera ätande till en fråga om näringsintag blir orimligt, oavsett vad man anser om potatisens egenskaper i sig (programledaren och kokboksförfattaren Lotta Lundgren har sagt att hon avskyr ordet kost av samma anledning). När vi äter är det också en ritual, och ett sätt att skriva historia.
Mat formar nationer – en gång i tiden kunde bristen på en knubbig liten knöl få människor att lämna sitt land. Så central hade potatisen kommit att bli i européernas kost att när den smitta som drabbade potatisplantor över hela Europa i ett par omgångar under 1800-talet raderade ut hela skördar svalt populationen, framför allt i Storbritannien. På Irland till den grad att det föranledde irländarnas utvandring till Nordamerika.
Är det här någonstans vi ska söka efter roten till det potatishat som färgar 2010-talet? Vår individualistiska samtid skyr tidigare generationers potatisberoende. Jag kan nämligen omöjligen tro att det skulle ha att göra med potatisens inneboende egenskaper, som uppenbarligen är näst intill perfekta om vi ska tro Menys läkare. Det finns heller inget ont i potatis – få är allergiska mot potatis, den är lätt att odla, den är billig.
Det är lätt att bli konspiratorisk. Är det just för att den är billig och enkel som den föraktas? Det vore svårt att tjäna pengar på potatislobbyism såsom köttindustrin gynnas av LCHF-boomen. Ett som är säkert är i alla fall att potatisätande idag är ett ställningstagande.
Lunchrum 2010-tal: Hur harmlös den än må verka har den kokta potatisen blivit en vattendelare. Den är själva definitionen av HC (High Carb) och ligger den på din tallrik blir du omedelbart diskvalificerad från att ha en åsikt om träning och hälsa.
Det är synd, för vad den kvasiveten skapliga LCHF-rörelsen verkar ha missat är att om man i Menys experiment istället för potatis åt enbart kött så skulle hjärnan stänga av ganska omedelbart, eftersom den drivs på kolhydrater. Med foliehatten fortfarande på låter det misstänkt mycket som att någon försöker fördumma oss genom att strypa hjärnans enda bränsle, eller hur? Har dyrkandet av kött ersatt religionen som folkets opium?
“Chips blev konkret politiskt sprängstoff när Stock- holms finanslandstingsråd Torbjörn Rosdahl föreslog att den som inte hade råd med den höjda avgiften till kollektivtrafiken bara kunde avstå ett par chipspåsar i månaden.”
Jag skojar förstås, men det är ändå inte orimligt att behandla potatis som politik. Om kokt potatis är en bomb i lunchrummet på jobbet, så är dess raffinerade former kärnvapen ute i samhället, och den potatisform som innehar störst sprängkraft är antagligen chipsen. Fredagsmyset har blivit en symbol för slackern och den föraktade fetmans utbredning. Chips blev konkret politiskt sprängstoff när Stockholms finanslandstingsråd Torbjörn Rosdahl föreslog att den som inte hade råd med den höjda avgiften till kollektivtrafiken bara kunde avstå ett par chipspåsar i månaden. Potatis som symbol för vad den fattige kan avvara, en modern tappning av Marie Antoi- nettes “Let them eat cake”.
Men precis som i fallet med brödet i den franska monarkin, har det i chips förklädda klassföraktet satt fart på ett motstånd. En gryende reclaim the chips-rörelse kan skönjas. I en blandning av halvmedveten nätaktivism och ren chips-passion postas recensioner av OLWs senaste smaker på Instagram. Helt konkret blev aktivismen dessutom när organisationen Planka.nu delade ut gratis chipspåsar i tunnelbanan efter Rosdahls uttalande.
Som symbol för valfriheten annan brännande aktuell politisk fråga – är potatisen dessutom svårslagen. Chips, mos, aloo tikki, arrugadas, duchess, gnocci, knish… Jag är själv tacksam för potatisens oändliga mångfald.
“Det slutar alltid med potatis” sa en bekant till mig. Han är regissör, ofta på resande fot, och vegan, och hade just kommit till Stockholm efter att ha levt på pommes några dagar i Belgien och innan dess på Patatas fritas i Spanien. Ur den synvinkeln är det tur att just potatisen är leva längst- mat, veganskt resande påminner mer om dåtidens sjöfarande än vi kanske tror.